På Lysestrand utanför Lysekil träffas ungdomar med diabetes som bor i Västsverige för en veckas läger. Flera av dem har både diabetes och celiaki. Här kan de prata med andra om sina diagnoser och ge varandra tips och stöd.
- Ibland känner man sig så annorlunda. Därför känns det skönt att komma på sådana här läger där man inte är den enda som har diabetes och gluten, säger Moa Meyner från Kullavik.

Jessica Andersson, Lisa Gustafsson, Moa Meyner, Wilma Hasselblad och John Dahlström har precis ätit lunch och tränger ihop sig runt ett bord utanför lägergårdens kök. Samtalet styrs direkt in på mat. De berättar vad de äter och inte äter. I skolan får alla gå och hämta specialmat i skolbespisningen. Visst kan det vara skönt att gå före i matkön, men det kan också vara obekvämt att inte kunna göra som resten av klassen.
- Ibland vill jag bara vara som alla andra. Det är jobbigt när alla stirrar på en för att man är annorlunda, säger Wilma Hasselblad.

Gemensamt för lägerdeltagarna är att de kommer från Västsverige och är mellan 11 och 13 år gamla, men de har alla olika erfarenheter av att leva med med dubbeldiagnos. Moa Meyner har haft diabetes sedan hon var tre år gammal. Hon minns att hon blev glad när hon först fick reda på sin diagnos.
- När jag kom hem från sjukhuset hade jag ett nalleplåster där droppnålen hade suttit. Jag var jättestolt över att jag hade diabetes och ville aldrig ta bort det där plåstret.
Moa inte lika glad över sin diagnos längre, men hon har lärt sig att leva med den. När hon var sex år fick hon veta att hon också är glutenintolerant. Kombinationen gör att hon får vara noga med vad hon stoppar i sig. Eftersom Moa har haft diagnoserna så länge är hon van. För John Dahlström från Kungsbacka är det annorlunda. Han fick sin diabetesdiagnos först för ett halvår sedan och några månader senare visade det sig att han även var glutenintolerant.
- Det var inte så kul att få reda på att jag både hade diabetes och gluten. Men det har ändå gått bra. Det jobbigaste är när man är hos kompisar och inte kan äta det som man blir bjuden på, säger han.
De andra nickar och håller med.
- Ibland får man sitta och titta på när de andra äter kakor. Då känner man sig väldigt utanför, säger Lisa Gustavsson.
De flesta fick diabetesdiagnosen först, och celiaki senare. För Wilma Hasselblad ar det tvärtom. Hon har varit glutenintolerant så länge hon kan minnas.
- Jag har haft gluten så länge att jag inte tycker att det är några problem. Jag vet inte hur vanliga kakor smakar. Det tycker jag är bra för då längtar jag inte efter dem heller, säger hon.

Lägret på Lysestrand varar en vecka. Dagarna fylls med bad och lekar som på vilket läger som helst. Skillnaden mot andra läger är att de har en dietist och en sjuksköterska med. De berättar om  diagnoserna och vad som kan vara bra att äta. Ett problem med dubbeldiagnosen är att mat utan gluten inte alltid passar för diabetiker. De får därför lära sig mer om kolhydrater och hur de påverkar kroppen. De har också provsmakning av glutenfri mat som passar för diabetiker. Men det är ändå inte diagnoserna som står i centrum på lägret.
- Vi pratar inte så mycket med varandra om våra sjukdomar. Här pratar vi mest om våra kompisar, om tjejer och killar och vad vi tycker om att göra annars, säger Jessica Andersson från Onsala.

Alla fem tycker att diabetes är jobbigare än celiaki. De måste hela tiden hålla koll på blodsockret om det är för lågt eller för högt. Alla utom John har insulinpumpar. Han har fortfarande egenproduktion av insulin och tar sprutor när han behöver tillskott. Men även om de andra har pumpar behöver de hela tiden hålla reda på sina nivåer.
- Jag tycker det är svårt att lära känna sin diabetes. Ibland blir jag jättearg på den, säger Lisa Gustavsson.
Jessica Andersson håller med.
- Det är svårt att hitta rätt nivåer. När man växer ändrar sig värdena hela tiden. Jag tror att det blir enklare när man blir vuxen, säger hon.
John Dahlström tycker att celiakin kan vara större problem än diabetesen ibland. Till exempel när han har varit utomlands har den ställt till problem.
- Det kan vara jättesvårt att beställa mat när man är på restaurang utomlands och inte kan språket, säger han.

När man har diabetes får man mycket uppmärksamhet. Många frågar om hur pumpen fungerar och undrar vad man får äta. Lägerdeltagarna är överens om att det är på ont och gott. Ibland är det roligt att folk är nyfikna och frågar. Men ibland är det inte lika roligt.
- Jag försöker att inte göra så stor grej av det. Det är bara att ta sprutan och gå vidare. Men ibland känns det jobbigt när folk stirrar, säger Moa Meyner.

Wilma Hasselblad tycker också att det kan vara tycker att det kan vara jobbigt att hela tiden behöva förklara sina diagnoser.
- Det är mycket lättare att förklara glutenintolerans. Det är bara att säga att man inte kan äta råg, vete och korn. Men när man ska förklara vad diabetes är kan man hålla på i tjugo minuter utan att den andra fattar, säger hon.
När blodsockret sjunker på lektionerna händer de att de behöver äta en frukt eller dextrosol. Ibland kan klasskamraterna tycka att det är orättvist att de får äta på lektionerna, men de vänjer sig. Det gäller bara att förklara att man måste äta, annars blir man snurrig förklarar Moa Meyner.

 
Det går också att skylla på diabetesen när man vill slippa undan något.
- En gång såg vi en film om miljöförstöring i skolan. Då sa jag att hade låga världen och var tvungen att gå ut en stund. Men egentligen var det för att jag tyckte att filmen var jobbig, säger Lisa Gustavsson.

Vad skulle ni säga till någon som precis har fått reda på att de har diabetes och celiaki?
- Du kommer att överleva. Det känns jobbigt när man får reda på det men det är inte så farligt som många tror, säger John Dahlström.
Lisa Gustavsson berättar att hon började gråta när hon fick veta att hon hade fått diabetes.
- Först trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna äta godis, men så är det ju inte. Man vänjer sig att leva med diagnoserna, säger hon.

Text och bild: Karl-Johan Börjesson